Debattartikel i Aftonbladet

Idag skriver jag i Aftonbladet om de vanliga myter som uppstått kring prostitution och de prostituerades vardag. Tanken uppstod i kölvattnet av Kalla Faktas ”avslöjande” förra veckan, som visade sig vara fullt av både tveksamheter och rena felaktigheter. Det är djupt beklagligt när en sådan respekterad röst gör ett så dåligt jobb, och det potentiellt mycket farligt för dem som programmet handlar om. Jag tror att de allra flesta egentligen vill samma sak, nämligen att prostituerades liv ska bli bättre, men det är så trist att se att sensationslystnad få gå före faktiskt journalistik. Här är länken till artikeln ( http://www.aftonbladet.se/debatt/article17809095.ab ).

 

Läs gärna!

Med vänliga hälsningar

Colette

_IML2654

 

Ett mejl som berörde

Hej, Colette!

Om Du bara kunde ana hur tacksam jag är över att jag läste din blogg. Jag är helt övertygad om att det var en högre mening med det….
Du anar inte vilka våndor och kamper med mig själv som jag hade innan jag fattade beslutet att ta kontakt med en escort.

i183
Det har hänt en del jobbiga grejer i mitt liv både professionellt och i familjen och känslan av ensamhet, avsaknad av närhet m m tog överhanden.
Nu fattar jag bara inte att jag tänkte ta det steget. Jag känner mig så otroligt dum och falsk. Jag hade verkligen utnyttjat tjejen oavsett vad drivkraften skulle vara till att man säljer sig själv, om jag hade träffat henne. Oavsett om man säger sig göra det av ”egen vilja” eller om man är intvingad av någon anledning.
Jag har tagit ett antal beslut, vilket innebär att jag ALDRIG kommer försätta mig i en sådan här situation. NEVER!!!! Jag har diskuterat med mig själv om hur jag på ett annat sätt ska hantera mina känslor som gör att jag tänkte gå över en gräns som jag egentligen alltid haft som en kompass inom mig. En kompass som gäller på sååå många andra områden i livet.

Jag måste tyvärr avsluta nu, för jag ska ta mig till dagens första möte. Colette, än en gång ett STORT tack för det Du för och TACK för hur Du öppnat mina ögon fullt ut och hjälpt mig till insikt och beslut. Var rädd om Dig i Din kamp för alla som far så illa och jag kommer sända böner om beskydd och kraft för Dig! Du är en äkta ängel mitt i en mörk och ofattbart grym värld!

Var rädd om Dig!!!

Bamsekram med värme och kärlek!
Peter

 
Jag är glad att det jag skriver om berör Peter så djupt, det betyder att min kamp och den smärta jag känner trots allt inte är förgäves. Stundtals har jag varit helt förtvivlad av all smärta jag mött, som så många kvinnor bär på, all hopplöshet, men tillsammans kan vi göra skillnad. Och det känns bra för mig. 

Climb a mountain quote

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

 

Sakernas tillstånd: Colette ryter till

Jag har fått många fina reaktioner på mitt förra inlägg, och de flesta uppmanar mig att orka fortsätta. Ibland är det dock svårt, eftersom jag blir väldigt ledsen över hur illa situationen faktiskt är. Andra dagar blir jag istället arg, och ilska är ibland en så mycket mer konstruktiv känsla än sorg. När jag är arg brinner jag, då vill jag göra skillnad och då kan jag skriva. Idag är jag arg.

hope-lost-whitestone-motion-pictures-banner

De av er som hörde mig hos Aschberg i Radio1, kanske reagerade på att jag har en brytning. Jag är alltså inte född i Sverige, utan det var ett aktivt val för mig att flytta hit. Jag har alltid varit stolt över att vara svensk och alltid kämpat för att bli en värderad del i samhället och jag har känt att Sverige på samma sätt har kämpat för att uppfylla mina förväntningar. Så är inte längre fallet. Det Sverige som jag var så stolt över att tillhöra finns inte längre.

Media svämmar över av berättelser från dem som blivit svikna av samhället. Det är de som utförsäkras för att de är ”friska” men är allt för sjuka för att någonsin kunna få ett jobb på den arbetsmarknad där benhård konkurrens råder. De är de arbetslösa som tvingas överge hembygd och social samvaro för att flytta tvärs över landet för att ta ett jobb, vilket jobb som helst, trots att det kanske äter upp dem inifrån. Det är de ensamstående mammorna som ser sina barn falla ner i ett träsk av apati och småkriminalitet för att det inte längre finns några skyddsnät som kan fånga upp dem och det är människorna som, i det välbärgade Sverige, faktiskt inte har tillräckligt med pengar för att äta sig mätta. Man kanske kan anklaga media för att alltid ta upp de värsta exemplen men bara den faktiska mängden fall säger iallafall mig att något har hänt, och att förändringen stinker riktigt illa.

sad-girl-cry-text-Favim.com-642590

Det allra värsta är att vi alla kan hamna där. Förra veckan publicerades en mängs artiklar som visade sig handla om Bosse Löthen (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article17712542.ab  ) kulturarbetaren och egna företagaren som genom decennier av att kasta sig mellan korta uppdrag slitit ner sin kropp. Han talade om hur alla som lever utanför de fasta anställningarnas trygghet (och det är en väldigt stor och växande grupp) ständigt piskas att ta alla uppdrag de erbjuds och ständigt tvingas oroa sig för hur alla räkningar ska betalas. Allt som krävs för att ekonomin fullständigt ska kunna braka samman är några veckors sjukskrivning eller att uppdragen sinar under en tid. När man sedan sväljer skammen och går till socialen möts man av kalla handen och får ofta inte den hjälp man behöver för att återigen komma på fötter. Det hjälper inte att man är en helt ”vanlig människa”, som inte vill något annat än att återigen kunna dra sitt strå till stacken, utan hos socialen behandlas alla som suspekta bidragsfuskare.

Hope_by_frixin

Det som förvånade mig i den här debatten var att många tycktes så genuint förvånade över att situationen ser ut såhär. Jag har under de senaste åren om och om igen sett detta nya kalla samhälles påverkan på dem som har det sämst, och jag tror att man måste sitta ganska säkert i sin bubbla av okunnighet för att inte tidigare ha uppmärksammat vad som faktiskt händer. Människor, som tidigare haft ett tryggt medelklassliv, kämpar nu för att inte bli vräkta och den här osäkerheten leder till total desperation. I fallet med Victoria, småbarnsmamman som helt stod utan hjälp, blev enda utvägen att gå till Malmskillnadsgatan och sälja sin kropp.

strong

Det är bra att folk blir förbannade över hur Sverige ser ut idag, men jag tror inte att det räcker. Jag tror att det krävs att alla, även de som tror att de är trygga, inser att detta kan hända vem som helst. Om du blir av med jobbet, om du eller någon i din familj blir sjuk, om du någon gång kommer efter med räkningarna så kan det gå helt åt helvete. Det jag talar om är ingen knaskonsumtion och oansvarigt beteende á la ”Lyxfällan” utan bara en (skrämmande kort) serie av oförutsägbara omständigheter som kan drabba vem som helst. Det räcker inte med att människor är arga. Istället tror jag att vi alla borde bli rädda, riktigt rädda. Först då, när alla på riktigt inser att det kan hända dem själva, tror jag att tillräckligt många skulle kämpa för att det ska bli en riktig förändring.

Och vet ni: en förändring måste ske. Det här Sverige är inte ett land som vi kan vara stolta över längre.

index

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

Slut på pausen! – Varför jag lämnade och orsaken till att jag är tillbaks.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag, och idag tänkte jag göra ett litet försök att förklara varför.

Så fort jag startade den här bloggen så började jag utsättas för påhopp. Det var allt ifrån elaka kommentarer och mail till illvilliga diskussionstrådar om mig på de mer ljusskygga sidorna av internet. De flesta av dessa påhopp kom faktiskt från kvinnor. Då många av dem var prostituerade var det lite ironiskt att den vanligaste förolämpningen jag fick slängd efter mig var ”jävla hora”.

ond-mot-god

Det gör ont att bli utsatt för sådana saker, men jag försökte förstå de som skrev till mig. Jag vet ju, från alla intervjuer och kontakter som jag har haft med prostituerade, att mycket av deras ilska kommer ifrån smärta. De allra flesta mår mycket dåligt av det som de tvingas göra, men eftersom bilden av den ”lyckliga horan” både är deras starkaste skyddsmekanism och säljargument är det klart att det är lätt att reagera med ilska mot den som hotar den bilden. Att förtränga sina känslor och låtsas vara lycklig är det som ger dessa kvinnor uppskattning från männen som köper dem, och denna uppskattning hjälper dem att legitimera sina val inför sig själva.

Påhoppen var alltså obehagliga, men jag hade mycket förståelse för dem. Förändring och insikt kan vara smärtsamma, och visst gör det ont när knoppar brister? Jag var alltså inte arg på dem som attackerade mig, men långsamt började den rena mängden att nöta ner mig. Inte ens alla de tacksamma och uppmuntrande kommentarerna gav mig längre någon glädje, utan de elaka hade förgiftat allt. När saker eskalerade kändes all min kamp inte längre värd priset, och jag tystnade för ett tag.

2012822205713727821424_sbig

En fråga som jag ofta får är denna: hur orkar du? Hur orkar du höra alla de hemska historier som du får berättade för dig? Hur orkar du fortsätta att strida mot alla fördomar och hur orkar du fortsätta att lägga ner så mycket tid, pengar och tankekraft på de här frågorna? Svaret är att det ofta känns tungt, och på den senaste tiden har det känts ohållbart. Jag har helt enkelt inte klarat av att skriva mer, att sänka ner mig i det mörka och tänka på allt det lidande som prostitutionen skapar. Jag behövde helt enkelt en paus och ett tillfälle att andas och läka.

Det är inte fiktion jag skriver. Det här är fakta: riktiga människors riktiga historier. De värsta detaljerna besparar jag er som läser, men de finns för alltid inbrända i min hjärna. Jag vidhåller att prostitution är helt i grunden fel och jag hoppas att min röst ska kunna göra något för att förändra hur vårt samhälle ser ut. Jag tog på mig den uppgiften, trots att ingen bad mig, för att jag själv har sett de allra mörkaste sidorna av den här verkligheten. Sagan säger ju att troll spricker när de träffas av ljuset, och jag tyckte att det verkligen var dags att låta ljuset skina på de här frågorna.

1365780097

Jag har tagit på mig uppgiften att varna för alla de faror som prostitution leder till, men ibland blir jag rädd att allt mitt arbete bara kastas åt sidan för att de unga kvinnor jag vill nå absolut måste tänka tvärtemot. När jag säger att något är dåligt, förvandlas jag till den tråkiga morsan och det jag varnar för verkar ännu mer spännande. När jag säger ”nej” reagerar de som barn och blir ännu mer beslutna att visa att allt är bra. Debatt är alltid bra, och jag uppmuntrar människor att diskutera de här frågorna med mig (självklart på en respektfull nivå), men jag erkänner att jag tidigare ibland varit alltför konfrontativ. Jag står bakom allt jag sagt, och jag menar fortfarande att prostitution i 99 fall av 100 inte är frivilligt, men kanske har jag genom mitt intensiva sätt ibland distanserat mig från de jag vill hjälpa. Jag vill inte tjata på er eller verka överlägsen. Jag vill att vi ska prata och jag vill att vi gemensamt ska kunna nå en förändring. Kanske måste jag sluta att slåss mot allt det skadliga och istället öppna för dialog och mer resonemang. Ett tag trodde jag att svaret var att jag helt slutade att strida, men jag tror nu att en taktikförändring istället är det som ger bäst resultat. För kriget rasar vidare, och förändring är fortfarande i allra högsta grad nödvändig.

Det jag skriver om är oftast andras berättelser. Jag utgår alltså inte ifrån mina egna upplevelser utan ger er möjlighet att ta del av de historier som annars aldrig berättas. De här frågorna får sällan så mycket plats som jag ger dem, och när det rapporteras om prostitution är de ofta i skandalserande ordalag. Man fokuserar nästan alltid på verkan och bryr sig sällan om att försöka ta reda på orsaken. Jag hoppas att jag där skiljer mig från de övriga kanalerna, men det är mycket illa att det ska behöva vara unikt. Här har såklart politiken ett stort ansvar. Det räcker inte med att lite halvhjärtat sopa undan resterna när skadan redan skett. Det som krävs är en rejäl storstädning, eller rent utav att bygga ett helt nytt hus. Vi måste våga ta itu med orsaken till allt de mänskliga lidande som prostitution orsakar, och vi måste göra det snabbt.

helping-hand

Med vänliga hälsningar 

Colette

_DSC8174webb kopiera kopiera kopiera kopiera

 

Malin del 2:

Det här är en fortsättning på den artikel som publierades i Nyheter24 för några veckor sedan ( http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/753157-malin-saljer-sex-i-stockholm-borjade-med-att-jag-behovde-pengar-till-sprit ) och jag rekommenderar att ni läser den först. I den berättade Malin, en ung kvinna som säljer sex, sin historia. Hon började med att gå på gatan för att få pengar till sitt festande, men numer så säljer hon sin kropp från sin egen lägenhet.

sp322d82

Malin berättade de hemskaste historier om övergrepp och utsatthet för mig, men hon sa allt med ett skratt i rösten. Jag har inte kunnat sluta tänka på hennes skratt, och jag känner att jag måste skriva mer om det. Detta är en fördjupning, ett försök att förstå Malin lite närmare. En chans att kanske börja se varför hon valt som hon gjort. En möjlighet att se vad ett skratt egentligen kan betyda.

Malin kommer från ganska stökiga familjeförhållanden. De hade det dåligt ställt och levde främst på olika typer av bidrag. Dessa är ju dock, som vi alla vet, väldigt snålt tilltagna och dessutom hade Malins mamma rätt dyra vanor.

-Bland annat så är hon en riktig godisråtta. Det hände ofta att hon köpte godis bara till sig, och att vi absolut inte fick smaka. Det var bara hennes och hon åt upp det helt själv.

sad-child-head-down_43022323

Malin kände sig ofta utanför i skolan. Hon säger själv att hon var ett lite blygt barn, som aldrig ville stå i centrum. Hon var även överviktig, vilket gjorde att hon hade väldigt dåligt självförtroende. Ett sådant barn kan behöva stöd hemifrån, men hennes mamma var sällan där för henne.

-Morsan tog alltid brorsans parti när han retade mig. Hon fick även fruktansvärda raseriutbrott och bara skrek. När jag var ungefär fjorton så började jag bli likadan. Jag var liksom tvungen att slå sönder något för att bli lugn igen. Några gånger la jag mig bara ner på golvet och skrek. Morsan blev såklart bara ännu mer arg då.

Idag har Malin fått en diagnos som kan förklara en del av hennes beteende som ung. Hon har en liten personlighetsstörning, som påverkar hur hon fungerar ihop med andra människor. Om detta upptäckt tidigare hade Malins liv potentiellt kunnat se helt annorlunda ut.

Som sextonåring kommer Malin till en fosterfamilj och hennes liv förändras radikalt.

-De var snälla mot mig och jag kunde göra mer saker, typ ta hem kompisar. Jag fick även en kille ungefär då och började gå ner i vikt. Det kändes som om jag äntligen kom ut ur mitt skal.

Det som skulle kunna bli en historia med ett lyckligt slut får dock en tvär vändning när Malins kille gör slut med henne. Som det står i artikeln i Nyheter24 så slängs hon nu ner i en spiral av depression och alkoholmissbruk, som bekostas av prostitution. När hon inte orkar mer så stänger hon in sig i sin lägenhet, men tar återigen upp prostitutionen ett par år senare. Nu annonserar hon på nätet.

DSC_0006

Malins annonser visar ofta hennes ansikte, och det står tydligt i texten att hon erbjuder sex utan kondom. Eftersom hon dessutom tar torskarna till sitt eget hem är hennes situation extremt sårbar, och hon utsätter sig för enorma risker. Hon skrattar dock bort mina farhågor och vill inte se att hon på något sätt skulle vara i fara. När jag frågar varför hon erbjuder sex utan kondom, skrattar hon återigen.

-Jag tycker inte om att suga med kondom. Kuk ska ju smaka kuk, liksom. När det gäller samlag så tar jag ju mer för sex utan, och just nu behöver jag mer pengar. Jag vill köpa en ny telefon, och sånt kostar ju.

DSC_0005

När jag lyssnar på intervjun i efterhand så slås jag återigen av Malins skratt. Det ringer i öronen på mig, och det skär så falskt emot de historier hon berättar. Hur är det möjligt att beskriva en anal våldtäkt (här är en länk till ett ljudklipp:  http://vocaroo.com/i/s1kG9TbjxRXZ Varning för obehagligt innehåll) med ett litet leende på läpparna? Malin själv kallar det att leva i nuet, men jag kallar det förnekelse.

Alla hennes mediciner hjälper henne att upprätthålla denna förnekelse. Det är sömntabletter för att mota bort onda drömmar, antidepressiva för att hålla humöret jämnt och fint och lugnande för att ta udden av den värsta ångesten. Även pengarna fungerar som ett läkemedel. Det är ett plåster på hennes blödande själ, ytterligare ett sätt att hantera ångesten. Nu är hon avtrubbad och välmedicinerad och skrattar ofta. Men hennes skratt når aldrig ögonen, och det känns mer som ett rop på hjälp än som ett uttryck för verklig glädje.

h_14115324

Malins situation gör mig så fruktansvärt ledsen. Det är så uppenbart att det här är en godhjärtad och godtrogen tjej, yngre än sina år, som inte mår bra av det hon gör. Att trycka undan sina känslor kan fungera ett tag, kanske till och med riktigt länge, men till slut kommer de att komma ikapp en. Jag önskar att Malin fick den hjälp hon behöver. Att hon kunde få mediciner som gör henne bättre, snarare än som hjälper henne att acceptera att hon mår dåligt. Att hon kunde se att hon kan få bekräftelse och uppskattning utan att sälja sin kropp och att hon har alla möjligheter att göra något annat med sitt liv. Att hon kommer ut ur sin lägenhet, där hon inte kan sova på madrassen där hon träffar sina kunder, och fäster blicken i horisonten och startar något nytt. Först då kommer hennes skratt att faktiskt vara äkta.

28004_1224874774

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

 

 

 

En torsk som torskat

Jag minns första kvällen jag åkte till strippklubben. Jag var såklart berusad och blev smickrad när alla tjejerna uppvaktade mig så intensivt. Jag är ingen idiot – om jag hade varit nykter så hade jag såklart sett att allt är fejk, men fyllan tog bort mitt omdöme. Jag blev frestad och köpte ett privat rum med jacuzzi med en tjej. Vi pratade och sedan sög hon av mig. När jag gick lovade jag att aldrig mer komma tillbaks. Dagen efter när jag såg hur mycket pengar som försvunnit, det var tiotusentals kronor, så mådde jag förjävligt. Jag hade jättemycket ångest och kunde inte koncentrera mig på något. I plånboken låg ett VIP-kort som ett hån och en påminnelse om vilken idiot jag hade varit.

vip-kort-vektor-material_34-57457

Den som berättar detta är Torbjörn. Han är en man i sextioårsåldern och den historia han berättar för mig hände för ungefär fem år sedan. Det är en historia om hur illa det faktiskt kan gå när man beblandar sig med den här smutsiga branschen – även om man är man.

Torbjörn hörde av sig till mig efter min intervju i Aschberg i Radio1. Han är välklädd, det syns att han har det gott ställt, och för sig med en viss pondus, han är en man som är van att människor lyssnar på honom och gör honom till viljes. När vi träffas är han dock mycket upprörd, men han vill väldigt gärna dela med sig av sin historia.

-Det finns så mycket skit överallt på de där klubbarna. Jag tycker att man ska kriminalisera allt, för det är så många som råkar illa ut. Alla lider, både tjejerna och vi, torskarna. Mitt liv blev ju helt förstört av det som hände.

i183

Men vi börjar med att backa bandet lite. Torbjörn var under en period mycket stressad på grund av sin firma. Den gick bra, och han hade många anställda, men det var en stor arbetsbörda. För att hantera stressen började han att dricka allt mer, och drickandet eskalerades till fullständigt alkoholmissbruk. Hans äktenskap blev lidande och det kändes tillslut som att de bara höll ihop för de två, nästan vuxna, döttrarna. Han gick in i riktiga suparperioder, ibland flera veckor långa, och då flyttade familjen tillfälligt ut. Det var under en av dessa perioder som han gjorde det fatala valet att besöka en strippklubb första gången. Han lovade ju sig själv att aldrig mera gå dit, men detta visade sig vara ytterligare ett löfte han inte kunde hålla.

RCQ_17-05-2013_ROP_01_146723282_t460

Efter en tid var han tillbaks på klubben. Denna gång kändes han igen och direkt började tjejerna flockas runt honom. Han övertalades återigen att köpa ett privatrum och han spenderade stora summor pengar. Då kom en av tjejerna med en strålande idé: det skulle ju bli billigare för honom om han träffade tjejer utanför klubben, och gav pengarna direkt till henne. Hon hade en tjejs nummer och kunde ringa direkt. Torbjörn nappade på idén och valde, trots managerns protester, att lämna klubben.

-Hon stod ett par hundra meter från klubben och vi satte oss i hennes bil. Vi kom överens om fem tusen för sex, men när vi kom till bankomaten började hon lova allt möjligt. Jag tog ut femton tusen och gav henne, och sedan åkte vi till ett motell utanför stan. Jag minns inte ens om vi hade sex, men efteråt ville hon ha mer pengar. Jag sa att jag hade kontanter hemma, eftersom jag gör en del jobb svart så har jag ju alltid det, och hon väntade i sin bil utanför medan jag gick in och hämtade.

Och så fortsatte det. Nu hade Torbjörn hennes nummer och började ringa henne när han var full. Hon gav i sin tur hans nummer till andra tjejer, som även de började höra av sig. När han var nykter avböjde han alltid, men när han druckit hade han svårt att stå emot. Han började träffa flera tjejer, samtidigt som han fortsatte sina besök på klubben. Mycket pengar försvann från kontot, och Torbjörns ångest bara ökade.

En natt när han skulle åka hem från klubben med taxi började chauffören tala med honom. Han berättade om en lägenhet där han kunde få träffa tjejer mycket billigare. Torbjörn tyckte att det lät bra och följde med till bordellen, som visade sig vara en sunkig lägenhet i en nedgången del av stan. Lägenheten var full av tjejer som inte talade svenska, och Torbjörn hade sex med en av dem för två tusen kronor.

-Efteråt mådde jag förjävligt, det var ju så sorgligt allt, så då drack jag mer. Men jag mådde ju sämre av att dricka också, så det var en ond spiral.

Hemma blev allt sämre, och Torbjörn hade såklart ingen att anförtro sig till. Det visade sig dock att allt kunde bli ännu värre, när det en kväll knackade på dörren hemma i villan.

personer_nn_okanda_tre_huva

Fyra män trängde sig in i bostaden. De slet tag i Torbjörn, som satt och tittade på tv, och tryckte upp honom mot en vägg. De höll även fast hans yngsta dotter, som var det enda av barnen som var hemma, och slet ner hans hustru på golvet framför dem. Dessa män, som samtliga bar mörka masker över sina ansikten, våldtog sedan hustrun med något mörkt och hårt. Både Torbjörn och dottern tvingades att se på, de fick inte vända bort blickarna och ständigt skrek männen på dem att de skulle se. När de var klara sa de att de skulle komma tillbaks om två dagar, och då skulle de få 150 000. Om Torbjörn inte gjorde som de sa, så skulle de göra något ännu värre mot hans dotter.

daughter_poster_web_short
-Vi kunde inte ringa polisen. Jag visste ju vad jag hållit på med, och jag vågade helt enkelt inte. Min dotter var helt förstörd och hon skrek att jag skulle betala, min hustru var helt chockad och jag var så rädd. Två dagar senare kom de och hämtade pengarna. Jag vet inte än idag vem det var som utpressade mig. Det kan ha varit klubben eller de som hade den där lägenhetsbordellen. Men flera av de prostituerade jag träffat visste ju vart jag bodde, och kan ha sagt det till vem som helst. Det kan till och med varit taxichauffören. Jag är dock helt säker på att det är kopplat till all den där skiten som jag höll på med.

images (7)

Idag är Torbjörn och hans fru skilda, och han, förståeligt nog, har svårt att få riktigt bra kontakt med sina barn. Det är kanske lätt att säga att Torbjörn borde få skylla sig själv, och han medger själv att han varit en riktig idiot, men ingen ska behöva straffas så hårt som han och hans familj har blivit. Men det är en farlig bransch detta, och varje gång någon, oavsett om det är en tjej eller en torsk, bestämmer sig för ytterligare ett möte så är det som en omgång rysk roulett. Det finns riktiga svin till torskar som gör tjejerna illa, och sedan finns det ganska snälla män, som Torbjörn, som mest är fulla och dumma och mest vill ha närhet. Och det finns tjejer som mest vill ha sina pengar och som gör så gott de kan, men det finns även otroligt pengalystna och kalla individer som utan att blinka försöker pressa dig på allt du har. Poängen är att du aldrig kan veta, och att du varje gång utsätter dig för en väldig fara.

-Jag tycker att det är viktigt att se att även torskarna kan råka illa ut. Det finns så mycket skit överallt i den där världen, riktigt tungt kriminella som utnyttjar oss dumma och kåta män. Det är så jävla lätt att hamna fel, att torska riktigt ordentligt.

Torbjörn tänker efter lite, och funderar på vad han just sagt.

-En torsk som torskar, säger han med ett litet ironiskt skratt, precis så är det.

 

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

 

 

23 år senare – Efter våldtäkten

Monika hörde av sig till mig efter att hon läst mina inlägg om våldtäkt och ville berätta om det som hänt henne i hennes ungdom. När vi skulle talas vid så ångrade hon sig. Minnena var, trots den långa tid som förflutit sedan det hände, ännu för smärtsamma. Efter tre dagar hörde hon dock av sig igen – hon ville ändå berätta om det som hänt. Jag föreslog att vi inte skulle ta det på telefon, utan ses öga mot öga. Jag tänkte att ett personligare möte kanske skulle kunna slipa ner de vassaste kanterna på smärtan och göra att minnena skulle göra lite mindre ont. Jag trodde länge att hon inte skulle dyka upp, och jag hade självklart förstått och respekterat detta, men hon valde ändå att komma. Det här är Monikas historia.

sadnessbigwwwsodaheadcom(1)

Den här historien utspelar sig när Monika var gravid med sitt första barn. Hon talar om sina barn med en enorm värme i rösten – dottern som är 23 och studerar på universitetet och den sjuttonårige sonen som är en skicklig fotbollspelare. När hon blev utsatt var hon bara själv ett barn.

Monika var sjutton år och gravid i fjärde månaden. När hon fick reda på att hon var gravid hade många föreslagit abort, men Monika ville verkligen bli mamma och både hon och hennes partner var exalterade över att snart få barn. Hon hade kommit från ett hem som inte alltid kunnat ge henne all den kärlek och omsorg hon behövde, mycket på grund av hennes mors alkoholism, och hon var fast övertygad om att hon skulle ge sitt barn allt det hon själv saknat. Graviditeten var inte ett hinder: det var en möjlighet till en fantastisk förändring.

index

Monika pendlade med buss till skolan som låg några mil bort. Från busshållplatsen hem så var det en promenad på ungefär tjugo minuter. Det var en ganska enslig väg, men då Monika hade gått, cyklat och sprungit den vägen under hela sin uppväxt så kändes den som hemma. Det var faktiskt så att hon knappt tänkte på den längre, utan hon kände det som att hon var hemma så fort hon stigit av bussen.

Så var det även kvällen som överfallet skedde. Hon klev av bussen vid sjutiden på kvällen. Det hade blivit lite senare än vanligt då hon hade varit hos en kompis efter skolan. Trots att hon var gravid så var hon en vanlig tonåring, och gjorde alla de där sakerna som tonåringar gör. Det var oktober och redan mörkt, och i kappan som Monika bar mot den kyliga luften så kunde man inte se hennes växande mage.

rainbow-in-the-dark_134444429

Det var som sagt en enslig väg, och hon så sällan bilar, men den här kvällen hörde hon en som närmade sig bakifrån. De bilar som åkte på vägen brukade snabbt svischa förbi, men den här stannade till vid henne. Monika trodde att det var någon som var vilse, och gick fram till den. Mannen i bilen, som såg trevlig ut och kanske var 15 år äldre, frågade mycket riktigt efter vägen och Monika visade vart han skulle. När han skulle åka iväg frågade han, liksom helt spontant, om han kunde ge henne lift. Eftersom det var ganska kallt, och eftersom Monika kände sig trött och han verkade så trevlig och lugn, så tackade hon ja och satte sig i passagerarsätet.

Mannens uppförande ändrades snabbt och han började ta på Monika och säga att hon var söt.

-Han föreslog att vi skulle åka hem till honom och lyssna på musik och så kunde jag smaka på hans jättegoda hemgjorda vin. Jag sa att jag inte kunde, för jag skulle hem och plugga och dessutom väntade min pojkvän på mig. Jag trodde att det skulle få honom att backa tillbaks, men istället la han en hand på mitt lår och började smeka mig. Jag var fortfarande inte rädd, för jag trodde att han bara var närgången, men det började kännas obehagligt.

Mannen stannade bilen och tog tag i Monikas hår och väste att hon skulle ta av sig trosorna. Nu insåg Monika vad det här var för man, och blev riktigt rädd. Hon började gråta och bad honom att släppa henne.

20100924_v__ldtaekt
-Han tryckte in sin hand i mitt underliv. Jag kan inte ens förklara smärtan, men han var verkligen så våldsam. Jag skrek att jag var gravid och bad honom att låta mig gå. Han sa att det var en bra ursäkt, men att den inte var tillräckligt bra.

Hon öppnade kappan och visade honom sin buktande mage för att visa att hon talade sanning. Känslan när han tog på hennes mage var illamåendeframkallande, men hon hoppades att han skulle visa nåd. Han släppte henne dock inte, utan tvingade henne till ett oralt samlag. Monika grät och kväljdes hela tiden. Hon vet inte hur länge det pågick. Egentligen gick det nog ganska fort, men det kändes som en evighet.

-Han sa hela tiden att han ville att jag skulle svälja, men jag lyckades få bort huvudet precis när han skulle komma. Efteråt grät han och sa att han inte visste att jag var gravid och att han inte visste vad som flugit i honom. Jag sa att allt var bra och att jag var ok. Jag var så himla rädd och ville inte att han skulle bli arg igen. Långsamt gick jag ur bilen, fortfarande försäkrande att allt var bra, och gick långsamt därifrån. När jag såg att hans bil började försvinna började jag springa, och jag sprang hela vägen hem.

Polisen tillkallades och Monika skjutsades till sjukhuset. Sedan följde många undersökningar, de var nämligen rädda att hans våldsamma händer skulle kunna ha skadat barnet, och många långa förhör. Hon pumpades på alla detaljer och blev mer och mer förvirrad.

Senare visade det sig att mannen hade antastat flera kvinnor och våldtagit ytterligare en. Han var, till skillnad från sina offer, ganska välbärgad och hade råd med fina, dyra advokater. De sa att eftersom mannen såg bra ut och hade en fin bil, så hade tjejerna själva varit med på det. Rätten trodde dem och han gick fri. Monika orkade inte kämpa emot. Hon koncentrerade sig på sin bebis och sin pojkvän och försökte att gå vidare.

ta_83ba084840f020eb77c0e48214087e26

-Efteråt orkade jag inte gå i skolan längre och jag tvingades att hoppa av. Jag kunde inte koncentrera mig på något längre. Det tog väldigt lång tid för mig att återhämta mig. På många sätt har jag nog inte återhämtat mig än.

Monika har idag ingen utbildning. Hon har dock ett jobb, men hon trivs inte alls. Hon säger till mig att våldtäktsmannen stal hennes framtid. Han ändrade hennes tro på människor och på systemet och tog hennes möjlighet att gå vidare i sin utbildning.

Och det är den här ilskan som verkar sitta kvar allra mest. Det första hon börjar tala om när vi ses är inte själva övergreppet, utan hennes ilska över att han gick fri. Att samhället trodde på honom och inte på offren. Han klarade sig fri, men hon betalar fortfarande priset för det han gjorde mot henne. Våldtäkter kan ge djupa sår, och ibland räcker inte ens tjugotre år för att läka dem.

radarhel_46464629

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

”Hur mycket sorg kan en kvinna bära” – Annies historia

Annie kontaktade mig kort efter att jag publicerat min egen historia och min erfarenhet av våldtäkt. Annie kände igen sig i mycket av det jag beskrev, och ville berätta om sina egna erfarenheter och vi träffas på ett fik redan nästa dag. Annie är en liten tjej, men man ser att det finns en beslutsamhet hos henne. Hon har tagit det stora beslutet att tala om det allra mest smärtsamma, och jag är tacksam över att vara den som får höra det hon har ett berätta.

20130921_115501

( Annie med sin pojkvän )

Den här historien börjar när hon bara är femton år och möter sin första stora kärlek. Han var så där fantastisk som bara ens första kärlek kan vara och Annie kände att hon äntligen fick all den ömhet hon behövde. Hon kom från en bra familj, men de var alla lite reserverade och hon kände att hon kanske hade behövt mer kramar och uppmuntran. Tyvärr hände det som så ofta händer, och förhållandet tog slut. Annie var nu sexton år och alldeles förkrossad, och när hennes ex träffade en ny tjej så gjorde det självklart mycket ont.

För att muntra upp henne lite så bjöd en vän henne till en fest. Det var hos en kille som hette Pontus. Han var två år äldre och bodde på ett ungdomshem, så de var tvungna att vara lite tysta. Detta hindrade dock inte Pontus från att göra en riktig charmoffensiv mot Annie, som både blev smickrad och glad. När hon gick därifrån så hade han hennes nummer, och hon kände sig mycket gladare.

-Mitt ex ringde den kvällen och jag sa att jag hade träffat någon. Jag antar att jag ville göra honom lite avundsjuk.

Pontus började höra av sig och de bestämde snart att de skulle se på film tillsammans.

-Jag minns att jag hade en dålig känsla i magen när jag gick dit, jag till och med sa det till min bästa vän. Men jag gick ändå. Jag tror att jag behövde lite tröst efter att mitt förhållande tagit slut.

Han började kyssa henne, och slutade inte trots att Annie sa ifrån. Helt plötsligt lyfte han upp henne och bar henne till sängen. Annie blev så paff att hon först började skratta, men när han la sig ovanpå henne började hon att kämpa emot. Han var dock så mycket större än henne och höll fast henne och tog av hennes kläder.

5349479971_53690e4e5a_z
-Jag var som förlamad. Allt jag tänkte på var dörren och på att jag hoppades att någon i personalen skulle komma in. Jag minns inte allt, men jag minns att jag var rädd och att jag trodde att han skulle skada mig. Förlamningen höll i sig och jag vet inte hur lång tid det pågick. Efteråt reste han sig utan ett ord och gick för att ta ett glas vatten. Precis som att allt var normalt.

Men Pontus visste exakt vad han hade gjort. Innan Annie lämnade hans rum så sa han till henne att ”du anmäler väl inte det här”. Annie bara stirrade på honom och gick.

-Jag var så lättad när jag kom ut, att jag hade överlevt. Sedan kom allt tillbaks och jag grät hela bussresan hem. Många glodde men ingen kom fram till mig.

Hon kom hem till ett tomt hus, då hennes mamma var på jobbet. Hennes bästa vän kom dock över och hon förstod snabbt att något var riktigt fel och ringde polisen. De kom, två manliga poliser, strax efteråt och samtidigt kom Annies mamma hem.

-Jag satt på golvet och grät och ville inte att någon skulle röra vid mig.

image.axd

De åkte in till akuten, och Annie genomgick flera undersökningar. Det var mycket obehagligt, men då sköterskan var vänlig och varsam så kunde hon ändå klara det. Hon kände sig dock mer och mer förvirrad och ledsen.

Efter akuten åkte de till en ungdomsmottagning, där Annie skulle berätta allt för poliserna. De ville ha alla detaljer, men de liksom slank undan hela tiden. Eftersom hon varit helt frånvarande och förlamad under våldtäkten så kunde hon inte ge dem alla detaljer de efterfrågade, och hon kände hur de började misstro henne. När Annie inte orkade mer så pratade de med hennes bästa vän, som återberättade allt Annie sagt till henne, men de ville även tala med Annies mamma.

-Till mamma sa  de att de måste pressa hårt, för att många tjejer anmäler bara för att få ut skadestånd. Mamma blev såklart jättearg och tog med mig hem. Men det gjorde ont att de misstrodde mig. Det var en sån besvikelse.

Annie får senare bättre hjälp, och får även träffa en kvinnlig polis, men förtroendet är brutet.

-Om det hände nåt idag, att jag skulle bli misshandlad eller så, så skulle jag inte anmäla. Jag litar inte alls på dem. Jag behövde dem, och då behandlade de mig som en lögnare.

helping-hand1

Det tog lång tid för Annie att hämta sig efter våldtäkten. Eftersom Pontus gick på samma skola som henne hoppade hon, till allas stora förvåning, av. Hon började istället spendera all sin tid i sängen. Depressionen eskalerar och Annie drivs till slut så långt att hon försöker ta sitt liv genom att svälja en mängd tabletter. Självmordsförsöket misslyckas som tur är, men Annie är fortfarande väldigt skör.

-Min mamma tog mig igenom det där. Hon kämpade med nävar och klor för att jag skulle komma på benen igen. Tillslut flyttade vi, för jag kunde inte bo kvar i staden där det hänt.

-Det vände när jag följde med några vänner till Sälen. Jag gick ut en vacker, stjärnklar kväll och la mig i en driva och tittade upp. Jag tänkte att jag inte kunde lämna allt, att aldrig mer se stjärnorna? Jag låg där och grät och torkade mina tårar i flera timmar. Det kändes så lugnt och tryggt, och jag bestämde mig för att vara kvar. Nu ger mig stjärnorna lite trygghet och stöd varje gång jag ser dem. Det finns liksom mycket mer att leva för.

IMG_1391

Förundersökningen lades ner och Pontus gick fri. Annie anklagade länge sig själv för detta: kanske hade allt varit annorlunda om hon bara kunnat minnas fler detaljer eller orkat med fler förhör. Hon har dock insett att hon är offret, och att all skuld ligger hos Pontus och hos de som inte lyckats fälla honom för det brott han begått.

Idag mår Annie bättre, och hon studerar nu och engagerar sig mycket i politiskt arbete. Det som hände, våldtäkten, har ändå stulit flera år av henne, men nu är hon på rätt väg.

Annie har länge hållit de här hemska upplevelserna från sig, och har inte talat mycket om det. Kvällen innan vi skulle träffas så kom orden äntligen och hon ringde sin syster och de talade om det i många timmar. Det är lätt att se att hon är mycket sårad av det som har hänt. Själva våldtäkten har självklart satt sina spår, men det efterföljande sveket från polisen har även det skurit djupt. Om och om igen nästan ursäktar hon sig för att hon inte gråter. Det är som att hon ständigt känner behovet av att försvara sig, att verkligen övertyga även mig att hennes historia är sann.

Jag beundrar Annie mycket, och jag ser hur hon har valt väg. Hon har valt att inte låta smärtan göra henne mindre och hindra henne, utan istället låta den bli en drivkraft. Hon har ett starkt politiskt engagemang och kämpar varje dag för kvinnors rättigheter. Genom sitt arbete kommer hon kanske att förhindra att andra flickor utsätts för samma sak som hände henne, och genom att ständigt lyfta frågorna så kommer hon att förändra attityder hos andra (inte minst hos polisen). Detta är en ung kvinna som redan varit med om så mycket, burit så mycket sorg, men hon kommer att göra skillnad. Jag är så stolt över att hon valde att låta vårt möte bli ett litet avstamp för hennes lysande framtid.

image

( Annie idag )

Innan hon gick sa Annie att det kändes som en sten fallit från hennes axlar. Jag tror aldrig att jag varit stoltare än då.

 

Annies hälsning till sin mamma:

image (1)( En liten Annie med sin älskade mamma )

Tack mamma för att du fanns för mig när jag var som svagast.
Du bar sorgen tillsammans med mig.
Älskar dig.

 

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

Inte mitt fel – min berättelse

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om början på det här inlägget, men jag har nu valt att bara låta orden komma som de vill. Det är oerhört svårt för mig att skriva detta, för idag är det verkligen personligt.

När jag var sjutton år blev jag våldtagen. Jag vet att många kvinnor har liknande historier, och att  många kan beskriva övergrepp som de varit med om men det här är min berättelse. Det har påverkat mig på många sätt, och det har hjälpt till att forma mig till den jag är idag.

När jag var liten åkte jag och min syster ofta till våra morföräldrar. Det var en tradition att åka dit på jul och andra storhelger, men vi åkte även dit på vanliga helger. De bodde ute på landet och vi blev snabbt vänner med de barn som bodde där. Extra nära blev jag med min kusin, Carina, som även hon ofta var och hälsade på. Jag minns tiden där som mycket varm och ljus, och det var antagligen den bästa tiden i min barndom.

Som ju barn alltid gör så blev vi snabbt större, och när den här historien tar sin början var jag sjutton år. När jag ser tillbaks på mig själv så inser jag vilket barn jag var, även om jag såklart själv tyckte att jag var jättevuxen. Jag lade mycket tid på skolan, och såg alltid till att ha bra betyg, men jag hade även börjat få upp intresset för att vara mer med kompisar och att träffa killar. Hos mormor och morfar blev vi snabbt ett gäng som höll ihop. Vi träffades ofta, många olika parkonstellationer bildades (även om jag aldrig hade någon pojkvän) och det var även här som jag första gången provade att dricka alkohol. Det var helt enkelt ett vanligt tonårsgäng, som gjorde alla de där sakerna som tonåringar gör.

ungdomar

Den här kvällen var en ovanligt varm dag i början av maj. När dagen gick mot kväll bestämde vi oss för att ha ett bål i skogskanten. Vi hade med oss korv att grilla och det var väldigt vackert att se den ljusa kvällen övergå i skymning. Nästan alla ungdomar på orten kom, djungeltelegrafen hade gjort ett bra jobb, och jag var särskilt glad att se en särskild kille. Jag var lite förtjust i honom, och han kände likadant, men vi var båda för blyga för att ta första steget. Några lite äldre hade tagit med sig sprit till brasan, och jag tänkte att han kanske skulle våga sig fram ikväll. Så blev det dock inte, av en väldigt tydlig orsak. Det var nämligen en annan kille som aldrig lämnade min sida. Han var ganska mycket äldre, sex år ungefär, och han tog helt över. Han tog så mycket plats att ingen annan syntes, och jag var ständigt irriterad över att han inte lämnade mig ifred.

Det började bli allt senare, och allt fler människor droppade av. Jag ville stanna kvar lite längre, för jag hoppades att den blyge till slut skulle ta mod till sig. Detta hände aldrig, utan istället fann jag mig själv kvar med den högljudde killen. Plötsligt slängde han sig över mig, och började dra i mina byxor. Jag fattade ingenting: det här var ju en kille jag känt sedan barnsben och nu gav han sig på mig. Jag kämpade emot och skrek. För att få mig att vara tyst så bet han tag runt mina läppar. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag slutade kämpa. När han släppte mig sa han till mig att nästa gång jag skrek skulle han slå mig, kanske till och med döda mig. Jag var så rädd att jag inte kämpade emot och lät honom hålla på. Jag bad honom att inte komma i mig, för jag var livrädd för att bli gravid. Han lovade att låta bli, och jag fokuserade på den stjärnklara himlen.

natthimmel

Efteråt stannade jag kvar. Jag är en person som alltid vill ha förklaring på varför saker sker, och jag hade frågor till honom. Han tolkade dock detta som att jag ville vara med honom, och efter ett tag våldtog han mig igen. Jag har länge klandrat mig själv för detta, och tänkt att han trodde att jag ville den där andra gången. Nu inser jag ju att han innerst inne visste att han våldtog mig, och att inget av det som skedde var mitt fel. För att göra det hela ännu värre kom han, den blyge, gående under tiden som den andra våldtäkten pågick. Han hade kommit för att se om jag var kvar. När han såg vad som hände gick han igen, och jag förstod vad han tänkte.

Efteråt följde min våldtäktsman mig hem till mina morföräldrars hus. Jag pratade med honom och ville lära känna honom. Jag inser nu efteråt att det var en försvarsmekanism. Jag ville inte inse att jag blivit våldtagen och försökte därför intala mig att jag haft sex med en kille som vilken som helst. Innan jag gick och la mig tvättade jag mig noga, men när jag skulle sova kom ångesten. Jag kunde inte sova på hela natten, och jag fruktade hur morgondagen skulle bli.

stoppavaldtakterna_nu

På morgonen blev allt precis så hemskt som jag trott. I köket satt mina morföräldrar och min kusin och hennes pojkvän.

-Någon fick tydligen lite action igår, sa någon, och alla skrattade.

Först blev jag alldeles kall – kunde man se på mig vad som hade hänt – men när jag såg mig i spegeln förstod jag vad de menade. Jag hade löv i håret, hela jag var täckt av blåmärken och jag hade bitmärken runt munnen. Jag såg förskräcklig ut, och än idag kan jag inte förstå hur de inte förstod att något var allvarligt fel.

Jag åkte hem samma dag, och jag försökte att glömma det som hade hänt. Oron låg dock kvar och jag hade ständigt en klump i halsen. När jag försökte berätta för min syster vad som hänt så visste hon redan, antagligen genom vår kusin, men hon sa att hon inte trodde att han skulle göra något sådant. Jag kände mig vilsen, rädd och jag var ständigt trött, och efter två månader började jag må illa.

Jag blev såklart livrädd och var övertygad om att jag var gravid. På vårdcentralen sa de dock att provet var negativt. Illamåendet slutade dock inte, och jag plågades av det och tröttheten varje dag. Skolan gick fortfarande bra, men jag hade ingen livsglädje längre och jag ville inte träffa mina vänner. Jag kanske försökte att glömma mina upplevelser, men det var tydligt att min kropp mindes allt för väl. Så här höll det på i över ett år, tills jag träffade mannen som är mitt livs kärlek. Han talade med mig, förstod mig, och fick mig att börja bearbeta det som hänt. Det var jobbigt, men sakta men säkert så började illamåendet och tröttheten ge med sig. Det var tack vare honom, för själv orkade jag inte ta mig igenom det.

index

Den här upplevelsen har förändrat mig. Den har inte gjort att jag hatar alla män, men det har gjort att jag aktar mig för att hamna i otrygga situationer. Jag vet att inte alla män är våldtäktsmän, men man kan aldrig se på utsidan vem som kan attackera dig. Därför är jag alltid på min vakt, och uppmanar min dotter att var ytterst försiktig.

Jag anmälde aldrig våldtäkten. Jag erkände den inte fullt ut då, och dessutom var jag rädd (med rätta) att ingen skulle tro mig. Men jag fick reda på, långt senare, att han gett sig på fler tjejer där i sin hembygd. Några av dem var starka nog att anmäla honom, och han hamnade i fängelse där han hör hemma.

Speak_No_Evil_by_christians

Jag blir så arg när jag tänker tillbaks på hur ensam mitt sjuttonåriga jag kände sig. Jag skulle vilja sträcka mig tillbaks i tiden, krama om mig och tvinga mig att inse att det inte var mitt fel. Jag blir ännu argare när jag tänker på att liknande saker händer nu, hela tiden, och att det går runt så många ledsna kvinnor och dömer sig själva. Till alla er vill jag säga att ni inte är ensamma. Vi är många och tillsammans kan vi göra något åt det. Och framför allt, mer än något annat: Det var inte ert fel!

Med vänliga hälsningar

Colette

_DSC0189webb kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera kopiera

 

Våldtäkt och sexuellt våld

Den ”klassiska” våldtäkten, den som alla vi kvinnor har lärt oss att ständigt frukta, är när en främmande man attackerar oss utomhus, vid ett mörkt buskage eller under trasiga gatlyktor. Och visst händer detta, och det kan påverka så många fler än bara den som blir attackerad.

2694064_520_292

En bekant till mig bodde i Örebro under tiden som ”Örebromannen” härjade. Denna man, som senare visade sig vara Niklas Eliasson ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12648874.ab), satte under mer än ett års tid skräck i hela stadens kvinnliga befolkning.

-Det var väldigt otäckt och man kände att man inte riktigt vågade vara ute själv. Hela tiden kom det nya fall, och de allra flesta var precis i området där jag bor, säger min väninna.

Jag vill på inget sätt förringa min väninnas skräck, men faktum är att hon borde varit mycket räddare när hon umgicks med män hon redan kände än när hon mötte en främmande man på en mörk gata. De allra, allra flesta våldtäkter sker nämligen inomhus och förövaren är nästan alltid någon som offret åtminstone är bekant med.

Det är väldigt höga mörkertal när det gäller den här typen av brott. Vissa beräkningar från BRÅ (brottförebyggande rådet) säger att så lite som 20% av våldtäkterna blir anmälda idag. Det skulle innebära att det begås 20 000 till 25 000 våldtäkter varje år. Av dessa leder ungefär 200 (ja, ni läste rätt) till en fällande dom.

Vad kan vi då göra för att förhindra våldtäkter? Det är tydligt att lagstiftningen, trots flera skärpningar, inte ger mycket skydd. För att få en långtgående förändring så måste en attitydförändring ske, och män (som är kraftigt överrepresenterade bland förövarna) inte kan se kvinnors (som är kraftigt överrepresenterade bland offren) kroppar som något som man bara kan ta.

rape-victim

En otroligt sorglig tanke om hur våldtäkter fungerar fick jag av Eva ( http://www.colettevip.com/eva-en-san-kvinnas-berattelse/ ). Hon, som är prostituerad och missbrukare, är otroligt oskyddad och råkar ofta ut för mycket våldsamma män. Hon sa till mig att hon tror att de våldför sig på henne istället för att attackera, med hennes ord, ”oskyldiga kvinnor”. Detta är så oerhört sorgligt, för ingen kvinna ska behöva utstå dessa rovdjurslika män. Dessa män behöver fängelse och terapi, inte utlopp för sin vridna sexualitetet. Eva ska absolut inte behöva stå ut med dem.

Men hur ser då en prostituerads vardag ut? I grunden så är det långtgående trakasserier och ständigt nedmalande av hennes sexuella gränser. Egentligen kanske man skulle kunna se själva ”yrket” som en enda långdragen våldtäkt? Och är sex som är endast för pengars skull verkligen frivillig, om vi riktigt tänker oss in i situationen? Enligt lagen så kan det räknas som våldtäkt även om offret är passivt, men sex med en prostituerad, som verkligen inte vill ligga med torsken, ses bara som en transaktion.

uowpwvct2mdsxjcyfgba (1)

Om jag kallar prostitution för våldtäkt så kommer jag såklart få mothugg. Dels från de som säger att jag aldrig kan tala för någon annan, och det kan jag på ett sätt hålla med om. Jag kan bara återberätta de historier jag hör och dra mina slutsatser av dem. Jag talar inte för alla, men jag talar för många som inte själva kan göra sin röst hörd. Andra som kommer att säga emot mig, och mena att våldtäkt är långt ifrån hur verkligheten ser ut, är vissa prostituerade själva. De är dessa självutnämnda ”lyckliga horor” som mår så himla bra av sitt ”yrke” och bara njuter jämnt, som oftast skriker högst om hur bra prostitution verkligen är.

Och kanske lider vissa av dessa kvinnor, precis som de så gärna och ofta påstår, verkligen inte av att ständigt offra sin egen vilja för vinnings skull. Kanske har de som någon extra-gen som gör dem till supermutanter, helt ogenomträngliga och urstarka? Oavsett orsak så är deras upplevelse inte den vanligaste, och för varje sådan superkvinna går det hundratals som faktiskt lider. Det är hos dem som min främsta lojalitet ligger. Och betänk detta: om det behövs en attitydsförändring hos män och en större respekt för kvinnor för att minska antalet våldtäkter, hur kan då det åstadkommas i samma samhälle där vissa kvinnor är till salu?

reflecting-on-life
Att tala om våldtäkt och annat sexuellt våld är oerhört viktigt, och jag tänkte dra mitt strå till stacken här på bloggen. Jag kommer att ge er fler inlägg om detta under veckan, och de kommer att innehålla personliga historier från kvinnor som utsatts för detta hemska brott. Det är inte offren som ska skrämmas till tystnad, utan förövarna som ska ställas till svars. Idag är det alltför ofta precis tvärt om, men jag vill att den här bloggen ska vara ett ”safe-space”, en fristad, där kvinnor kan tala även om det som gör allra ondast. Att berätta min egen historia är ett av stegen jag kommer ta för att den visionen ska bli verklighet.

Med vänliga hälsningar

Colette

_IML2654